I varje andetag andas jag in dofterna som är du. Du vandrar i mina tankar som sekundvisarens slag, kan inte släppa taget, kan inte förstå hur du fortfarande kan hålla greppet om mitt hjärta. Andra säger att du är död – död… och du lever i mig varje natt, så levande. Vi gör det vi brukade, vandrar på gatan med händerna sammanflätade som livsskeppets roder, kyssarna som väcker avund, varje natt vandrar vi vår väg. Uppvaknandet, du smeker mig till dagens sans… varje sekund, närvarande, smeker varje steg. Hur skulle du kunna vara död? Lugn älskling, lugn säger du. Och varje atom i mig lystrar, du är här, du! Du måste stillna Peter, du kan inte gå här i gränslandet mellan det som är och det som var, du måste lämna mig, släppa mig, så jag kan förena mig med de solstrålar som ska lysa upp din dag. Du måste släppa mig fri, för att du ska kunna bli fri. Du måste lämna mig för att kunna möta mig. Tårarna släpper från väggarna i min själ, droppar glider fylld av sorg, längtan, hopp ut i klarhetens bäck, fångas av floden och jag ser dem försvinna i havet av liv. Blanda sig med så många vilsna själars längtan. Jag faller ihop – men plötsligt ser jag styrkan i föreningen, du har hittat hem för att kunna leda mig ut ur det mörkaste mörker. Tårarna förblindar mig – och mitt i blindheten ser jag, ser dig mitt i ljusbärarens svärd som klyver min sorg och ersätter halva min själ med kärlekens ljus igen. En halva kvar för att aldrig glömma, för att minnas – sorgen är en vägvisare till nya mål, sorgens svarta vingar flyger mig till himlen.
Jag skrev varje ord för dig, sjöng varje sång för dig, plockade varje blomma för dig, kramade vännerna varmt för dig, målade varje bild för dig – och tänkte någonstans läser du mina ord, någonstans hör du min själs musik, någonstans doftar du kronbladens lust, någonstans känner du min beröring, någonstans ser du min själs kärleksbild, någonstans kysser du fram en ny morgon.
Vad är du rädd för? Vem är din stolthet till för? Du älskar ju honom! Varför spelar ni? Varför sårar ni varandra, när ni egentligen vill säga, du är det bästa som hänt mig, jag vill inte förlora dig, jag vill upptäcka livet med dig, upptäcka det i mig själv som jag aldrig sett, jag vill dela det som jag aldrig vågat. Ge mig din hand – led mig till det jag aldrig vågat så ska jag leda dig till bergen du aldrig besökte. Det är dina ögons ljus som är min själs landtärna, leder mig till mitt bättre jag – jag kommer att göra dig besviken – men jag kommer aldrig att svika dig, aldrig svika dig!!! Min osäkerhets ord, när svaghetens styrka mobiliserar djävulen i mig, är inget, inget mot den kärlek som bär mig till livets rum – och där sitter du och säger; jaså, du kom till slut, som jag har väntat. Visste inte om du skulle hitta hit, du gjorde mig liten med din litenhet, men jag såg bakom ditt skal och hoppades att min tro och min kärlek skulle spränga bort din varma själs pansar och släppa barnet fritt. Det underbara barn som är du, nyfiken, varm, hoppar upp i min famn och plötsligt förstår jag att natten och dagen kan mötas i en gryning, en gryning för dig, för mig – en gryning för alla som tror… Även ett litet ljus kan vara starkt om man sitter nära. Och jag ser glöden i dina ögon, glöden i vulkanen som skurit upp jorden, det föds en ny ö mitt i havet. Det föds en ny ö, glöd, hav, stilla, liv och nu vilar vi på stranden, med himlen här i handen.
Det är en underbar resa att bli inbjuden till… ett resmål… stegen bara vandrar och så är man där. Tänker inte, planerar inte och så plötsligt på strövtåget så är man på en plats man aldrig varit, en damm, vita näckrosor. Du ser på mig, säger; Peter har vi inte varit här förut? I våra drömmar älskade, i våra drömmar. Känner lakanen som omsluter värmen efter en natts sömn. Ser dina andetag höja täcket mot himlen, den himmel där jag alltid är i andetagen med dig.
Och så öppnar du ögonen. Det är mitt i natten, men morgonen gryr. Dina fötter börja rycka, den sista varningen, du är på väg mot drömmarna. Tänderna gnisslar, benet ankrar över min kropp. Kysser dig, smeker ditt hår, hör hur du njuter långt inne i en dröm och vet att mina händer smekt dig in till dessa rum av njutning. Vet att din sovande själ vet mer än din vakna. Känner dina ömma händer leta efter mina. Somnar hand i hand vaggade mot ett tryggare land. Hur visste du hur man skulle göra? Du fångade mig enkelt, som en fågel flög mot ett osynligt nät. Jag vet fortfarande inte, förstår inte, men känner hur ditt grepp blir starkare. Du styr mot något som jag inte ser.
Så en dag sa, du, Peter jag vet inte. Distansförhållanden är inte lätt… jag vill inte leva ihop med en gammal man. Och snart är du gammal. Jag vill leva, upptäcka nytt, inte ha dåligt samvete över att du är där och jag är här. Om du bara visste hur många gånger jag TACKAT nej… Du vet inte, är sorgsen rädd för att förlora mig, förlora vår kärlek. Men lättad i avskedets stund. Du tror att du måste skynda dg innan livet tagit slut, upptäcka mer, busa, göra det som alla ska göra för att kunna säga – jag gjorde det. Tänk om jag kunde överföra det till dig… Min erfarenhet, mina besvikelser och framför allt överföra min underbara lycka när jag träffade den själ som äntligen kunde svara upp mot min själs längtan. Som klarade alla svåra krav jag hade för att våga möta kärleken igen. Du sa JA, och nu tvekar du… det gör mig liten kan du inte förstå det…
Jag funderar allvarligt på att utan kamp ge dig din dia de independencia på riktigt! Jag är på väg till de insikter som kanske gör mig så stark så att jag, i min själ, kan ge dig fri. Ge dig din frihets dag… men jag har aldrig känt att jag har begränsat din frihet – har jag det? Jag har aldrig känt att du behövt min tillåtelse att söka energi ur andra källor.
Nyss hade vi en underlig incident… jag pratade på de enkla sätt som jag kan på ditt språk, med en brasiliansk ”gato” … och du blev svartsjuk… DU blev svartsjuk på mig… efter allt som du sagt, efter allt som vi genomlevt så blir du svartsjuk på mig… Du till och med föreslog att jag gärna fick byta ut dig… hur då? Gärna byta ut… Herre gud, har du inte förstått något? Men du var i affekt… Som jag så ofta brukar vara… och jag fattade inte att du är lika känslosam och lika stolt som jag. Är det stoltheten som kommer att döda oss? Eller kommer vi att komma förbi det här?
Kommer vi att komma förbi det här?
Kan du lära mig att bli klokare? Kan jag lära dig att våga, kan du lära MIG att våga – kan vi lära varandra att våga erkänna att vi älskar varandra – älskar så att vi blir rädda…
Jag vill inte vara rädd – jag vill älska dig med samma energi jag känner när jag fylls av vördnad över soluppgången, samma vördnad som när jag stiger ner i nattens varma hav… Du är min soluppgång – du är värmen som omsluter mig i havet av din kärlek… om du vågar – vågar jag
- Älskling! Det var orden som borde ha kommit istället för de sms, som för evigt borde ha drunknat med din mobil i tvättkorgen….
TE AMO MEU BEM!
